Alternativt.tk

i evigheten.

Vad är det egentligen vi mäter, när vi mäter tid?vad r klockan

Enligt min mening är tiden ett sätt att kontrollera människan. Tiden har omöjligt ett annat syfte än just att ruta in livet i saker och ting som vi måste göra för någon annans skull, eller åt någon annan

Ja du har väl säker hört uttrycket "tid är pengar". Ja det finns en uppsjö uttryck vad det gäller tiden. Ett annat vanligt uttryck är "Jag har inte tid" eller "Jag hinner inte för..", "För 10år sedan..." och "Vi ses om en kvart" blabla.. Men vad är det vi mäter?

Ja enligt andra källor så som wikipedia är tid  "en grundläggande dimension i vår tillvaro som gör att vi kan beskriva händelser i vad som har skett, vad som sker nu och vad som kommer att hända senare, det vill säga ge en ordnad följd, en sekvens, av händelser." Ok ja det är jag med på, men har det någon gång slagit dig att tiden är en uppfinning? Har du funderat på vad som fanns innan? Dessutom finns det otaliga sätt som tid har räknats på genom årtusenden, så den egentliga uppfinningen va bara dåtidens plåga. Det finns otaliga kalendrar och räknesätt för tidens gång genom tiderna. Men vadå "tiderna"? Ja just det en uppfinning! Bara ett djävulens verk.

Knutar på livslinjen

För närmare 10år sedan upplevde jag en fantastisk egenskap hos mig själv. Ja den finns hos dig också, fast du vet förmodligen inte om den, efter som du lever i tiden, och med tiden, och tiden styr dig. Dag för dag, 365 dagar om året i framtid och dåtid o.s.v. Det va nämligen som så, att jag umgicks med en god vän vid namn Kristoffer, som då var en aktiv sökare. Jag personligen har inte någon vidare religös syn på saker och ting, jag är mer ut av en som vill ha förklaringar till saker, så jag va väl kanske inte alltid en så god lyssnare, men han lärde mig meditationens konst. Och en sak jag tydligt kommer ihåg var hans starka vision om att kärlek övervinner allt. Och att för att komma vidare måste man kunna förlåta allt. Jag förstod inte vid de laget varken hur eller vad han menade. Kristoffer berättade för mig att i allt oförlåtet inom dig finns en kedja med bojor som fängslar dig. - Ja eller hur?, spöket Laban då eller? -Nej förklarade Kristoffer tålmodigt, det är inte som du tror. Och så förklarade han för mig, att om jag har olösta knutar på min livslinje som jag hela tiden måste bevaka i mitt sinne så blir jag aldrig fri. -Va? nu förstod jag ännu mindre, vadå olösta knutar på min livslinje? Fri? - Jag är väl fri?

Som sagt hade jag nyligen lärt mig meditera, Så jag tänkte, jag mediterar på det där.. Och hör och häpna jag kom till insikt med något som skulle ge mig mitt livs resa. Knutarna Kristoffer hade pratat om på min livslinje va ingenting annat än en inre tidsbroms, alla som hade gjort mig illa i det förflutna eller sårat mig på ett eller annat vis, eller som jag hade svikit eller sårat levde kvar inom mig som ett minne. Ett minne som jag inte försonats med. (En tidsepok i mitt liv) som förföljde mig i sinnet. Inte aktivt, men jag hade heller inte förlåtit det och gått vidare med mig själv, utan helt enkelt accepterat det som något som har hänt och något jag lämnar bakom mig.. Alla har vi nog sådana minnen någonstans ifrån. Olösta konflikter eller någon människa som sårat en som barn, ett svek från någon vi älskat eller va det nu må vara, som vi minns och inte förlåtit utan bara gått vidare och lämnat bakom oss. Ofta leder sådana "knutar på livslinjen" till hat, eller depressioner. Ett hat eller en depression som hör till det förflutna och som osynligt förföljer dig på din livslinje som olösta knutar, eller tvärt om, som skuld för något vi åsamkat någon annan och ett dåligt samvete som kan ta sig form utav osäkerhet senare i livet. För att komma vidare med dig själv, måste du reda ut knutarna förklarade Kristoffer. Du måste försonas med dina demoner. Du måste förlåta allt och alla ditt minne bär, och sända dom din kärlek. -Min kärlek? Aldrig i livet! -Tänkte jag.. Jag fortsatte att meditera på vår senaste ordväxling. Av någon underlig anledning kom jag fram till att min "livslinje" och "tiden" är ju ett och samma, eller rättare sagt dom går längst samma axel "Den 4e dimensionen". -Hmm.. Vad innebär det? Jo att mina livslinje-knutar är som ankare i tiden. I mitt förflutna lever minnena fastkedjade runt min livslinje som går i linje med tiden, kanske dags att börja fundera på vad det egentligen va han sa Kristoffer om det där med "kedja, bojor och förlåtelse". -Men hur ska jag kunna förlåta? Vem ska jag förlåta? Jag började blicka tillbaka... Plötsligt slog mig en känsla av hopplöshet. När jag rannsakade mitt inre insåg jag att det nästan va mer knutar än linje på den där nedrans livslinjen. Hur ska jag kunna förlåta allt det här tänkte jag? Jag hade varit ganska stökig som ung, och knappast någon svärmorsdröm. Jag hade ställt till med både det ena och det andra under mina ungdomsår och även råkat ut för mer elände än de flesta i min ålder, så det här blir nog knepigt tänkte jag. Det va de.. Det krävdes en hel del meditation och funderande för att knäcka den nöten, faktiskt flera månader. Men så en dag kom det som ett brev på posten. - Va va det Kristoffer hade sagt?

Kärlek

Att jag inte hade tänkt på de, Kärlek övervinner allt sa han ju... Men hur? Ska jag knacka dörr i halva Sverige och be om ursäkt för diverse gammalt groll? -Nej de fungerar ju inte.. Vad han menade va ovillkorlig kärlek, en sådan kärlek som en hund känner för sin husse eller matte, eller en mor för sitt barn. En sådan kärlek som förlåter det värsta. Men hur ska jag kunna känna en sådan kärlek till allt det här undrade jag? Jag återvände till Kristoffer med den frågan i åtanke. -Och han svarade blixtsnabbt, som om det va världens enklaste fråga. -Du gör fel min vän sa han, det är inte utanför dig själv du skall söka förlåtelse, det är en förlåtelse till alla de tidigare händelserna i ditt liv som du skall ge. Red ut dem inom dig, en efter en... Vissa människor du har omkring dig kanske du personligen kan be om ursäkt, men de flesta kommer nog inte förstå varför och knappt bry sig om din ursäkt, medans andra kanske haft det som en knut på sin livslinje och blir jätteglada. Du måste förlåta dig själv, för det är du som lever ditt liv. Oavsett vad som har hänt så va det du som var där, så förlåt dig själv för det. Och lova dig själv att det inte någonsin skall upprepas. Fokusera på dina egna brister tills du finner ren och äkta kärlek till dig själv, först då kan du ge den till din omgivning och se till att du slipper nya knutar på livets linje. Då kom jag automatiskt fram till nästa "knutserie" på min livslinje rökningen, fasen att jag inte tänkt på de. Var enda gång jag tog en cigarett startade jag ju en ny etapp med tid tills jag skulle röka igen... Där kom nästa prövning...

Lasternas förbannelse

Det blev en självklarhet att att sluta röka omedelbart. Snusande va inte bättre de, och inga nikotinprodukter i världen kunde hjälpa mig att sluta för att uppnå mina mål. Det va helt enkelt ett par veckors frossa och abstinens som tog över livet innan den värsta fasen va över. Jag hade ställt in mig på att få min livslinje rak. Det innebar flera faktorer än bara rökningen för mig, för jag hade andra laster som jag då ännu inte var medveten om som T.ex. sockerberoende, kaffe (Koffeinberoende) och till viss del alkoholberoende, som jag tidigare aldrig sett som något beroende, men som plötsligt gjorde sig påmint på min livslinje. Jag hade en hel massa beroenden som jag va tvungen att avvänja mig vid. Det va en jobbig tid, men kroppen återhämtade sig snabbare än förväntat och efter bara ett par månader hade jag uppnått mitt mål. Som belöning lyckades jag till slut få total inre frid, en känsla som jag önskar varje medmänniska, och som är grunden till att jag skriver detta.

En första resa i tiden en så kallad uku (utanför kroppen upplevelse eller astralresa)

Med en rak tidslinje så ska det gå, tänkte jag. Jag satt mig och mediterade. Jag mediterade dagligen både med och utan mantran, musik, trummor, oljor, rökelse och allt som fanns för att försöka få bort tiden ur mitt sinne. Jag visste ju att tiden är en uppfinning, och utan den vad händer då? Den va sannerligen djupt inprintad i skallen och mitt liv. Efter någon vecka började tycka att det kändes hopplöst. Jag beslutade mig för att åka till stan för att träffa en vän, och gå och handla lite. Jag skulle möta min vän på tåget och va tvungen att byta tåg på vägen för att hamna på samma tåg som han. I väntan på stationen drömde jag mig bort, och plötsligt va det som om jag redan befann mig på tåget och där stod en gammal vän som jag inte träffat på flera år... Då kom tåget -Oj här står jag och drömmer tänkte jag, och rusade på tåget. På tåget stod min gamle vän som jag inte hade träffat på flera år, precis brevid mig som när jag hade stått på stationen och drömt mig bort. Vännen jag skulle möta på tåget för att handla med, hade inte hunnit fram till rätt vagn innan tåget skulle gå, så han ringde och berättade att han va i sista vagnen. Vad hände? Jag blev upprymd av min bedrift. Det gick! Jag va så uppslukad av händelsen att jag inte kunde låta bli att berätta vad jag precis varit med om för min gamle vän på tåget. Han tittade på mig som om jag inte va riktigt funtad, skakade på huvudet och återvände att prata med sin resepartner. Han tänkte nog "Han måste va hög den där! Eller så har han blivit helknäpp..". Han visste ju inte bakgrunden, och vad jag hade gått igenom för att uppnå detta. Han va styrd av tiden och hopplösheten av sina knutar på sin tidslinje, men så långt tänkte jag inte just då, för jag va för exalterad över min upptäckt.

Rädslan för det okända

Mycket exalterad mötte jag min vän på centralstationen, handlade och fikade och återvände hemåt. Fast något va det som inte stämde. Efter händelsen med min gamle vän på tåget va det som att jag skådade allt från en så att säga högre plats. Jag kunde helt plötsligt med jämna mellanrum se saker hända för att i nästa sekund se dem inträffa i verkligheten, vilket av någon anledning skrämde mig så pass mycket att jag till slut bestämde mig för att göra slut på min nyupptäckta bedrift. Att göra slut på min nyupptäckta bedrift va betydligt enklare än att uppnå den. Jag gick till en pub och tog en whisky och en cigarett, och vips så va allt tillbaka till ruta ett, vilket jag djupt ångrar idag. Jag förstår i efterhand att det som skrämde mig så, va att mina resor i tiden inte var kontrollerade, något som jag naturligtvis inte hade lärt mig. Och att om jag hade vågat övervinna min rädsla kanske jag idag hade kunnat kontrollera dem, precis som ett litet barn som upptäcker världen och alla sina sinnen.

 

(OBE) = Out Of Body Experience "Utanför kroppen upplevelse"

 

 

 

 

 

Senaste nytt från Vaken.se

Copyright © 2014. All Rights Reserved.